Det smärtar att erkänna det: men jag har alltid gillat de officiella OS-spelen. De är något av en guilty pleasure för mig. Inte bara för att de under många varit de enda friidrottsspelen som släppts, utan också för att de generellt hållit en hyfsad kvalité. 2012 års spel, vilket också var det senaste att släppas, lyckades till och med kamma hem unisont höga betyg från spelpressen. Då var då och nu är nu. 2020-års spel är nämligen inte i närheten av lika bra. Häng med så förklarar jag varför!

Charmen med spel baserade på de olympiska spelen är densamma som för själva spelen: att det är något som enbart inträffar vart fjärde år och därför tenderar att leda till upplevelser som i sinom tid blir till oförglömliga minnen.

Sega som under de senaste två decennierna (kanske dags för ett byte?) suttit på licensen till de olympiska spelen har under åren låtit ett antal olika utvecklare förvalta densamma. Först ut var Eurocom med Athens 2004 följt av Beijing 2008 innan Sega med London 2012 tog hem utvecklingen till sin egen studio i Australien.

Formkurvan för dessa spel var enligt mitt tycke spikrak. Serien gick från extrem button mashing till mer taktiskt och rytmbaserat gameplay. Med detta steg också kvaliteten i såväl de enskilda grenarna som de olika spellägena. Faktum är att 2012 års spel var så bra att jag och min bror fortsatt gärna plockar fram det när det vankas spelkväll.

Förväntningarna på 2020 års upplaga var således höga, riktigt höga. Men Olympic Games 2020 – The official video game är sannerligen ingen värdig uppföljare – inte alls.

Det första och kanske största problemet är sammansättningen av grenar. Olympic Games Tokyo 2020 kastar nämligen ut många av friidrottsgrenarna (såväl som det tidigare utmärkta bågskyttet) till förmån för grenar som basket, fotboll, tennis och ping pong. Sporter som görs bra mycket bättre på andra håll än just här.

Det stannar dock inte där. De friidrottsgrenar som spelet innehåller saknar nämligen all form av djup, inlärningskurva och svårighetsgrad. Resultatet blir en vinstfest där jag redan på första försöket lyckas ta världsrekord. Att vinna är visserligen kul, men inte när det såhär enkelt.

Det totala antalet grenar är därutöver litet. Fem friidrottsgrenar och två simgrenar (där flera är variationer av varandra) har parats ihop med 11 “andra” (vilket här verkar vara ett kodord för ointressanta) grenar så som BMX, klättring och tidigare nämnda fotboll och basket. Alla har de tre saker gemensamt: nämligen att de är simpla, tråkiga och underutvecklade.

Att spela mot en vän är såklart roligare än att spela ensam. Men att ett spel är roligt, eller mindre roligt, när det spelas med en vän i soffan beror ofta mer på stämningen i själva soffan än spelet.

Den som vill kan också ta sitt idrottande online. Hur väl det fungerar har jag dock ingen aning om då det sista jag vill är att bli omsprungen under hundrametersloppet av någon tolvåring som skapat sin egen button mashing-robot.

Vad som dock är av relativt hög kvalité är karaktärsskaparen. Vilken låter dig sätta samman en redigt grotesk, om du så vill, idrottare att ge dig ut på bravader med. Tänk dig dock för innan du går fullständigt bananas – i vart fall om du tänkt spela online (överträdelser med inslag av tredje riket beivras mest troligt med bannhammaren)!

Kommentarer
REVIEW OVERVIEW
Betyg
4
Previous articleCyberpunk 2077
Next articleWatch Dogs Legion