Jag minns än idag hur jag som nioåring utan en Playstation 2 trånade efter att få spela Ratchet and Clank. Plattformsaction-spelet som släpptes 2002 – och som letade sig in i nästan vart barns spelsamling. Det skulle ta många år innan jag la vantarna på en egen Playstation 2:a – men lombaxen Ratchet och roboten Clanks äventyr upplevde jag ständigt i mina drömmar. Om natten fantiserande jag om de pixar-liknande miljöerna och det actionfyllda gameplayet.

När jag väl la vantarna på en egen Playstation 2 var tillhörde drömmen om Ratchet det förgångna, vid det laget var det andra spelupplevelser så som James Bond och Medal of Honor som hägrade, men så när serien och Sony tog steget över till Playstation 3 så köpte och spelade jag mitt första egna Ratchet-spel. Och vilket spel sen. Sedan den dagen har jag variet serien trogen och det var därför med spänning jag kastade mig över Ratchet and Clank Rift Apart till Playstation 5. Om det levde upp till mina förväntningar? Häng med så får du se!

En spelserie som pågått i nära 20 år torde tillslut få svårt att förnya sig. Men inte Ratchet and Clank. Med varje generationsskifte har Insomniac Games tagit grundformulan till en nivå – samtidigt som man hållit sig sann till sitt ursprung. Skiftet till Playstation 5 är inget undantag. Medan 2018-års spel var en remake av det allra första spelet i serien är Ratchet and Clank Rift Apart en uppföljare till Playstation 3-erans spel så som Tools of destruction och Quest for booty.

Ratchet och vännen Clank är i spelets inledning pensionerade och firar sitt jubileum som hjältar när den notoriskt skurkaktige professor Nefarius återigen dyker upp för att göra livet surt för vår älskade lombax och utöva den slutliga hämnden. Nefarius sluga bakhåll leder till att han får tag i dimensionsregleraren och öppnar diverse portaler till andra dimensioner – däribland en där Ratchet och Clank alltid förlorar. Separerade från varandra inleder därför Ratchet och Clank på varsitt håll resan mot att återföra dimensionerna till sin korrekta ordning och rädda världen – återigen.

På var sitt håll? Ja, Ratchet and Clank Rift Apart innehåller faktiskt fler än två huvudkaraktärer. Ratchet har i den parallella dimensionen en motsvarighet i Rivet medan Clank har en motsvarighet i Kit. Största delen av äventyret slår därför Ratchet följe med Kit medan Clank kamperar ihop med Rivet. Uppgraderingar av vapen, utrustning och dylikt delas dock mellan huvudkaraktärerna genom att de är kopplade och förbundna med varandra.

Storyn i Rift Apart är visserligen en rak uppföljare till tidigare huvudspel i serien, men tjänar också som en nystart för densamma. Valet att låta spelet utspela sig i andra dimensioner gör att utvecklaren Insomniac kan återintroducera karaktärer från tidigare delar som om vi mötte de för första gången. Det faktum att den parallella dimensionen är spegelvänd med den spelvärd som vi sedan tidigare stiftat bekantskap med gör att Insomniac får gott om tillfällen att föra in en hel del humor samtidigt som man kan göra smarta blinkningar till tidigare spel i serien.

Syftet med dimensionsspektaklet är dock tvådelat. Förutom att ge plats åt en intressant och fräsch story ger det också möjligheter för Insomniac Games att leka med formulan och dra nytta av den närmast sanslöst snabba SSD:n i Playstation 5. Scener byts snabbt som en blinkning och under många av spelets actionsekvenser kastas våra huvudkaraktärer mellan olika världar (bestående av separata banor) snabbare än jag hinner utbryta ”herregud”. Att kunna hoppa mellan dimensioner är dock inte bara något som används för att skapa variation på banorna utan används också som en del i lösningen av spelets pussel.

Utöver hysteriskt snabba laddningstider och sagolikt imponerande dimensionshoppande använder Insomniac Games också kraften i Playstation 5 för att leverera makalös grafik. Spelet ser ut ser ofta ut som en Pixar-film och inkluderingen av ray-tracing skapar sagolika reflektioner. Det grafiska kan konfigureras i fyra olika lägen. Quality-läget där spelet körs i native 4k men 30fps och med ray-tracing, perfomance-läget där spelet körs i 60 bilder per sekund med dynamisk 4k-upplösning men utan ray-tracing, perfomance rt-läget där spelet körs i 60 bilder per sekund med ray-tracing och upplösning mellan 1080p och 1440p samt Quality-läget med bildfrekvensen låst till 40 bilder per sekund. För egen del valde jag att spela i 60 bilder per sekund med ray-tracing igångslaget då detta läge enligt mitt tycke ger bäst grafisk kvalitet och spelbarhet för pengarna.

Förutom dimensionshoppandet är det mest sig likt rent spelmässigt. Ratchet and Clank är en hybrid mellan plattformande och action – som håller än. Formulan bestående av enklare pussel, plattformshoppande och varierande strider med gränslösa kreationer till vapen har varit med serien sedan starten men håller än. För att bryta upp det hektiska tempot från striderna inkluderas denna gång pusselsektioner av ny modell där vi som spelare tar kontroll över Clank. Dessa är oftast relativt enkla men bidrar till variation. Ett helt nytt spelmoment är de sektioner där vi tar kontroll över virusbekämparen Glitch, en robotspindel som rensar dataprogram från just virus. Även dessa tillför variation, men för egen del framkallade de ständigt växlande perspektiven (där golv blev tak och tak golv) illamående.

Det spelmässiga mår dessutom gott av Playstations 5:s Dualsense-kontroll. De dynamiska axelknapparna används för att ge vapnen alternativa förmågor och möjligheten att i två lägen sikta in förbättrar överblickbarheten och därmed också flytet i actionsekvenserna. Rent spelmässigt finns det egentligen bara en sak att klaga på, nämligen spelets bossfighter vilka aldrig känns särskilt inspirerande eller varierade. Just på den punkten borde Insomniac Games kunna göra mer med formulan. Att stå bakom ett skydd och skjuta på en boss som upptar största delen av skärmen utan att perspektiven byts (mer än ifråga om bakgrund) blir lätt lite repetitivt.

För den som likt mig gillar utforska finns det på varje karta fortsatt guldbultar att samla, hemligheter att hitta och utrustning att låsa upp. Utöver detta finns det också på varje karta en del sidouppdrag som ofta leder till humoristiska och intressanta mellansekvenserna som bidrar till den huvudsakliga berättelsen. Allt som allt tog det mig cirkus 20 timmar att ta mig igenom spelet, sidouppdragen och de olika stridsutmaningarna. Vilket bäst kan beskrivas som lagom mycket innehåll. Jag tröttnade aldrig, men var efteråt heller inte direkt sugen på att spela mer.

Det är också symptomatiskt för serien. Ratchet and Clank Rift Apart är det bästa spelet i serien, men det är också just ett av många spel i en serie där ingen enskild del någonsin varit en klassiker. Ratchet and Clank är ett fenomen. En serie där varje del är kvalitativ, men där ingen del ensamt är något mästerverk. Det är mästerligt av Insomniac att kunna fortsätta innovera och leverera kvalitativa spel i en serie som pågått i 20 år – men medan Rift Apart är riktigt, riktigt bra lämnar det inte ett tillräckligt bestående intryck för att i sig självt vara just mästerligt.

REVIEW OVERVIEW
Betyg
8
Previous articleCall of Duty: Vanguard är trasigt på Xbox Series S!
Next articleResident Evil: Village – hemma på landet!

Kommentera