Resident Evil Village släpptes i våras till fanfarer och champagnesprutande och jag spelade såklart igenom det ögonaböj. Smaken är dock alltid som baken. Häng med när jag sätter betyg på Resident Evil: Village!

Min egen relation till Resident Evil är något speciell. Jag är nämligen något av en räddhare. Eller ja, snarare kroniskt rädd. Ryser av äckel och skriker av så kallade jump scares. Trots det har jag faktiskt spelat igenom de senaste delarna i serien – med någon form av skräckblandad förtjusning.

Del nummer sju:s upplägg med action, pussel och utforskande i förstaperson tilltalade mig rejält – inte minst under de inledande cirka 7 timmarna. Därefter, när spelet blev mer actiontungt, sjönk dock kvalitén och upptäckarlusten försvann. Trots det kämpade jag mig igenom de sista timmarna för att få uppleva upplösningen på storyn. Allt som allt var, och är, dock Resident Evil 7 ett 7 av 10 spel för mig.

Resident Evil: Village är en rak uppföljare och tar vid direkt efter händelserna i det senaste spelet. Ethan och frugan har ett lugnt liv i en europeisk småstad tillsammans med den nyfödda dottern när glasrutorna till vardagsrummet plötsligt krossas och soldater väller in och avrättar frugan samt berövar honom sin dotter. Ethan förs skrikande in i en bil och förs bort från platsen när bilen plötsligt far av vägen och Ethan vaknar upp i utkanten av den stad som spelet sedan kommer att utspela sig i. En stad full av ondska, varulvar och andra skräckinjagande väsen. Där och då påbörja Ethan sin jakt på den förlorade dottern.

”Du kan ta mina löständer, jag har två par!”

Redan i inledningen står det klart att Resident Evil: Village är relativt olikt sin föregångare. Förstapersonsperspektivet till trots så påminner Village betydligt mer om Resident Evil 4 än del numero 7. Världen är halvöppen och spelets fyra bossar går att ta sig an i den ordning du som spelare önskar. Med anledning av det mer fria upplägget finns det också betydligt mer av backtracking och genvägar som låses upp efterhand.

Något som fungerar mindre väl är dock spelets bosstrider. Allt som oftast utspelar dessa sig i mycket trånga utrymmen och dessa strider går därför endast ut på att undvika bossarnas starka attacker medan man fullständigt mular deras trynen med granater från granatkastaren. Förvånansvärt nog känns det sällan särskilt underhållande.

Under spelets gång finns det gott om möjligheter till att uppgradera sina vapen. Se upp dock, det är inte alls säkert att uppgraderingarna till standardpuffran var ett bra val när du längre fram hittar det tyngre artilleriet!

Det semiöppna upplägget inbjuder till en del utforskande – utöver de mer linjära passagerna inom ramen för storyn. Här och där i världen finns det skatter att upptäcka och pussel att lösa. På ett eller annat ställe kan du också stöta på platser där spelets valfria semi-bossar finns. Dessa bosstrider lider dessvärre av samma problem som ovan.

Även om stora delar av spelet utspelar sig i den semi-öppna världen så är detta på intet sätt något openworld-spel. Inte alls. Det kan istället bäst beskrivas som en slags hyllning till skräckgenren som sådan. En hyllning där man som spelare i diverse set pieces kommer stöta på såväl vampyrer som varulvar och diverse andra mer eller mindre skräckinjagande kreatur. Just den här slängigheten tillsammans med att nästan hela spelet tar plats under dagtid och att striderna staplas på varandra gör att Village känns mer som en nöjespark än ett spel som tar sig självt på något större allvar.

The Duke är tjock, nöjd och säljer dig allt du behöver. Att smita in till honom och njuta av sällskapet och värmen är ett tryggt val när man irrat bort sig i Madam Dimitrescus pallats.

Det är just det som är Resident Evil: Village:s problem – att det känns forcerat och identitetslöst. Medan del 7 under de inledande timmarna verkligen etablerade en skräckinjagande setting och lika obehagligt som intressant narrativ så faller Village tillbaka mot del fem och sex actionstinna gameplay. Resultatet är en spelupplevelse som aldrig känns särskilt minnesvärd – men som absolut kan vara underhållande för stunden.

REVIEW OVERVIEW
Betyg
6
Previous articleRatchet and Clank: Rift Apart – när distansförhållandet håller!
Next articleIdag släpps det, Kena: Bridge of Spirits!

Kommentera