Far Cry 6 är här. Det sjunde spelet i Far Cry-serien sedan omstarten med Far Cry 2. Frågan är om formulan håller än? I dagens recension ger jag svaret. Häng med!

Far Cry 2 är ett av mina absoluta favoritspel. Det kändes skitigare, råare och framför allt häftigare än något annat jag spelat när det släpptes 2008. Än idag drömmer jag tillbaka till ett malaria-infekterat afrika där olika stammar krigar med varandra om de råa ädelstenarna och knarket. Far Cry 2 var unikt och även om många ansåg det vara alltför repetitivt med sina ständigt respawnande fienderbaser så älskade jag det.

Med Far Cry 2 tog Ubisoft över Far Cry som serie på allvar efter att Crytek lämnat skutan. Det var också med detta spel man tog serien från att vara en shooter av klassiskt snitt, om än med semiöppna banor, till att bli ett open world-spel. Det spelet kom att definiera Far Cry som serie och fick påverkan på hela shooter-genren.

Såhär snyggt är det såklart inte. Men det vet redan alla som spelat de tidigare spelen. Ubisoft gillar nämligen sk. bullshots.

Sedan Far Cry 2 har Ubisoft återanvänt såväl upplägget som spelmotorn, Dunia, i inte mindre än 6 efterföljande spel. Visst har upplägget varierats något, inte minst i Far Cry Primal där moderna vapen helt saknades, men oavsett mindre variationer så är det uppenbart att serien sedan dess byggt på samma grundplåt. En revolution att genomföra i en öppen spelvärld där du är den enda med agens.

Med Far Cry 3 gjordes upplägget mindre oförlåtande, saker som att ständigt behöva äta malariamedicin togs bort till förmån för klättrande i diverse radiotorn, trippar på diverse narkotiska substanser och inte minst introduktionen av en karismatisk och otäck nemesis som dyker upp flertalet gånger under äventyret. Sedan dess har Ubisoft återanvänt greppet med att tidigt etablera en superskurk och sedan låta denne spela en form av huvudroll i historien i alla efterföljande delar.

Superskurken denna gång är ingen mindre än Giancarlo Esposito som spelar rollen som Anton Castillo. En diktator som styr sin fiktiva variant av Kuba (Yara) med järnhand. Befolkningen förslavas till att arbeta på tobaksplantagen där en särskild form av tobak som kan bota cancer odlas. Baksidan av det hela är dock såklart att besprutningsmedlen som denna gröda kräver ger arbetarna cancer.

Som spelare ikläder vi oss rollen som en kvinnlig eller manlig, valet är ditt, Dani Rojas. En ofrivillig guerillakrigare som i spelets inledning försöker lämna landet men misslyckas och dras in i kampen för frigörandet av landet. En kamp som Dani utkämpar tillsammans med seriens absolut mest kräkframkallande karaktärsgalleri i historien. Samtliga karaktärer på den revolutionära sidan är så kallade snöflingor med mycket hippa outfits, värdelöst manus och hopplöst röstskådespeleri. De är med andra ord inte roliga, inte alls. Därutöver är de också omöjliga att gilla.

Den manliga varianten av Dani ser närmast bisarrt generisk ut. Han blir dock skjuten i huvudet under spelets inledning om man väljer att spela som den mycket mer spännande kvinnliga diton.

Historien är som alltid i realiteten lövtunn, och det hopplöst usla karaktärsgalleriet (som på intet sätt känns så där träffsäkert överdrivna och närmast satiriska som i Far Cry 5) gör att motivitationen för att spela vidare haltar betänkligt. Det enda som håller upp narrativet var således för min del Giancarlo Espositos skådespeleri som såklart är närmast briljant – trots att ansiktsanimationerna ofta är rejält kassa.

Det kubanska temat (dvs. temat med en nation som stannat i tiden någonstans på 50-talet) spelar också en viktig roll för det rent spelmässiga. Guerillan i Far Cry 6 har nämligen inte tillgång till de för serien typiska vapnen eller utrustning, istället gör de det mesta av det som finns. En gammal petflaska blir en ljuddämpare och en övervintrad uranladdning används för att bygga en ryggsäck innehållande målsökande raketer. En supremo. Eller superkraft på cooldown som jag också brukar kalla de.

Kompissystemet från tidigare spel återvänder, även om husdjuren denna gång kallas för ”amigos” och består av en rullstolsbunden hund, en alligator och en mycket, mycket aggressiv tupp.

Ovanstående är egentligen enbart en ursäkt för att låsa in spelaren i ett progressionsträd där vapen bara kan uppgraderas med användande av resurser, vilka enbart kan samlas genom att överta baser och samla diverse råvaror och tillgångar. Det handlar således på intet sätt om något egentligt craftingsystem. Även om vapnen ofta ser hysteriskt kreativa ut rent grafiskt.

Utöver för serien ovanligt utformade vapen och tillbehör till desamma har Ubisoft till Far Cry 6 valt att ta bort levelsystemet för vapen som fanns i New Dawn. I dess ställe har man gjort fiender känsliga mot olika typer av ammunition. En fiende med kevlar är känslig för kulor av det kevlarpenetrerande slaget medan en ”vanlig fiende” är känslig mot så kallade ”soft bullets”. Det hela varieras med mer kraftfulla fiender så som pansarvagnar och helikoptrar (som närmast är lika frekventa som vanliga fiender) vilka enbart kan skadas med explosiva kulor.

Problemet med detta system är att det i praktiken ofta upplevs som absurt. Det går inte att grafiskt utläsa om en fiende är svag för en viss typ av kula eller inte. Vilket leder till att du som spelare ständigt tvingas ta fram spelets telefon för att markera och inspektera fienderna. Om du inte gör det kommer du nämligen snart stå och skjuta en fiende i huvudet om och om igen med ett prickskyttegevär med kevlarpenetrerande kulor vilka knappt gör någon skada alls på en fiende vars svaghet är ”soft bullets”. Ologiskt, och närmast spelförstörande.

Redan tidigt i Far Cry 6 var det också tydligt att något som hela serien igenom varit en av grundbultarna nu förändrats. Fiender anländer inte längre i form av förstärkningar utan spawnar nu i vågor. Ett grepp som på intet sätt hör hemma i ett Far Cry spel och som förstör många av spelets uppdrag då de inte längre går att genomföra genom nogsam planering och smygande.

Annars då? I övrigt är allt sig likt. De tekniska problemen med stuttering är desamma som i Far Cry 5, grafiken knappt märkbart snyggare och buggarna är fortsatt många. Far Cry 6 är således det första spelet i serien som lyckas med konststycket att ta den för serien gemensamma grunden men försämra densamma på så många punkter att spelet som helhet upplevs som märkbart sämre än 9 år gamla Far Cry 3.

Hit men inte längre. Det är dags att göra revolution mot Ubisofts sätt att hantera sina stora spelserier. Att repetera upplägg, struktur och till och med grafik och spelmotor i absurdum håller inte längre och Far Cry 6 är det bästa exemplet på det hittills. Dessvärre blir det nog än värre innan det blir bättre – dock. För än så länge är det trots allt fortsatt godkänt.

Far Cry 6 kommer att ha sina fans. Fans i form av spelare som ännu inte tröttnat. Jag säger inte att du som kommer gilla det har fel, men jag säger att du nogsamt bör betänka om det här verkligen är den typ av spel du vill se från Ubisoft framgent.

REVIEW OVERVIEW
Betyg
6
Previous articleBattlefield 2042 – mina intryck av betan!
Next articleNHL 22 – ett hockeyspel av den nya generationen!

Kommentera