Efter Crysis Remastered kommer följaktligen Crysis 2- och Crysis 3 Remastered. Så tänkte i varje fall Crytek, och det hela är ju egentligen relativt logiskt. Men medan Crysis (1) var ett mästerverk såväl grafiskt som i fråga om spelbarhet var Crysis 2 en relativt blek uppföljare med många och stora problem. Problem som Crytek och Saber Interactive på intet sätt adresserat i sin remaster. Resultatet är ett spel som får mig att undra om Crysis 2 någonsin var värdigt att putsats upp för en ny generation, svaret får du i denna recension!

Missförstå mig rätt. Jag älskar såväl Crytek som Crysis – eller älskade kanske är ett bättre ord. För sättet som den tyska utvecklaren etablerade sig på marknaden med Far Cry (1) och Crysis (1) var inget annat än häpnadsväckande. Deras egen grafikmotor Cry Engine var så långt före allt annat att deras spel rent grafiskt fullständigt skåpade ut samtliga konkurrenter. Att de inte gick att driva på annat än svindyra speldatorer, och knappt då, sågs hos inbitna gamers och entusiaster snarare som en homage till pc-spelandet i allmänhet än något att klaga över. Det innebar dock en tydlig nackdel: utebliven försäljning.

Crysis (1) var, precis som Far Cry (1) före det, ett PC-spel. Punkt slut. Vid tidpunkten för Crysis 2 release, mars 2011, kunde det fortsatt inte spelas till någon konsol alls. Det var därför med viss skepsis som PC-spelare världen över tog emot beskedet vid Crysis 2:s utannonsering att det också skulle släppas till Xbox 360 och Playstation 3. Men degen måste in tänkte Crytek.

Trots alla uppoffringar och trots en upplösning som var lägre än 720p så var Crysis 2 knappt spelbart till konsol. Eller vad sägs som en variabel bilduppdateringsfrekvens mellan 14 och 31 bilder per sekund…

Övergången från renodlat PC-spel till konsolskjutare var troligen inte enkel, ens för studion, då den kom med en hel del uppoffringar. Crysis 2 lämnade det extremt fria upplägget från ettan bakom sig till förmån för en något mer linjär struktur, även om banorna fortsatt erbjöd valmöjligheter ifråga om hur du som spelare tog dig ann de olika målen. De tropiska miljöerna byttes mot ett relativt jämngrått New York där varje sektion av spelvärlden ringades in av fysiska hinder. Därutöver skalades interaktiviteten i världen ned och fysikaliseringen som gjorde det möjligt att spränga såväl byggnader som träd plockades bort helt. Crysis 2 var och är således ett helt annat typ av spel än Crysis ett, dessvärre kvarstod närmast samtliga problem från det första spelet.

Såväl det första Crysis som Far Cry före det hade en redan vid för tiden en stor brist, nämligen den stendumma AI:n. I ett spel där upplägget är fritt och där du kan välja att tackla varje situation utifrån eget huvud: antingen via smygande, sprängmedel eller vildsint skjutande är AI:n avgörande för hur njutbart spelupplevelsen blir. AI:n i Crysis var dock rejält inkonsekvent. Ibland såg den dig på mils avstånd, ibland såg den dig inte ens när du smugit upp rakt i dess ansikte och av misstag råkat stänga av ditt osynlighetsläge. Var som dock var konsekvent var att när AI:n väl fått nys om din närvaro så började samtliga fiender på banan skjuta på dig. Ett fenomen som är välbekant från äldre spel, men som drabbar Crysis, med anledning av det fria upplägget, särskilt hårt.

Systemet för att under strid anpassa sina vapen från ettan återvänder såklart – och är precis lika användbart nu som då.

Om vi snabbspolar fram till denna hösts release av Crysis 2 remastered är det bara att konstatera att de problem med AI:n som hindrade spelet från att vara njutbart där och då, 2011, idag accentueras ytterligare. Crysis 2 är på grund av den bristfälliga AI:n aldrig njutbart. För medan spelet presenterar dig med intressanta scenarion och multipla vägar för att nå ditt mål saknas det mening att speja efter fiender och nogsamt överväga din rutt då varje situation ändå kommer urarta i eldstrid. När en fiende sett dig har nämligen alla det. Ibland behöver du inte ens synas för att just synas.

För egen del blir spelsättet därför enkelspårigt. Ta ut ett par fiender smygandes för att sedan, förtjänt eller oförtjänt, upptäckas och vildsint börja skjuta på allt som rör sig. Ibland tröttnar jag helt, aktiverar armor-mode och springer mig igenom scenariot för att slippa spela mer. Knappast särskilt njutbart. Det är synd, förbannat synd. För Crysis 2 hade då, och har idag, ett modernt upplägg som uppmanar till kreativitet – den hopplösa AI:n förstör dock ständigt det roliga.

Att spränga sig själv eller fienderna, det är frågan.

Det är dock inte bara AI:n som är problematisk i Crysis 2. Spelmekaniskt känns det dessvärre aldrig riktigt tajt. Bössorna saknar punch och fienderna klarar allt som oftast av alltför mycket stryk innan de faller ned döda för att eldstriderna ska kännas riktigt tillfredsställande. Därutöver är spelet inkonsekvent ifråga om hur mycket skada du som spelare själv tål och jag har många gånger dött av explosioner eller fall av en typ som min karaktär vanligtvis brukar kunna utstå.

Som lök på laxen har Crysis 2 också ett mycket utdraget och nonsensdrypande narrativ. Utomjordningarna från ettan har invaderat New York och sprider nu ett virus som angriper stadens invånare. En professor vid namn Gould ska extraheras från staden av Prophet som dock själv insjuknat och därför ger sin nano-dräkt till dig – en marinsoldat vid namn Alcatraz. Det blir därför din uppgift att hitta Gould och sätta stoppa för de elaka utomjordningarna och de kanske än mer elaka och cyniska soldaterna från företaget Cell. Det må låta spännande, men känns för den som spelar aldrig mer än som en axelryckning. Mycket på grund av narrativet saknar direkt riktning och att karaktärernas personligheter aldrig riktigt broderas ut. Spänningen och mystiken från ettan saknas också helt.

Alcatraz är precis som många andra hjältar i spel som utspelar sig i förstaperson stum. Vilket blir närmast parodiskt i många av spelets mellansekvenser…

Att Crytek och Saber Interactive till denna remaster inte förändrat spelets narrativ är knappast förvånande, men att de inte lagt åtminstone ett par kodares timmar på att uppdatera och uppdragera spelets AI är förbaskat synd. Om de hade gjort det hade nämligen Crysis 2 kunnat vara ett mycket mer njutbart spel, än vad det nu är. Men visst. Det är grafiken som säljer en remaster, inte det spelmässiga. Och ja, grafiskt är Crysis 2 ett klart steg upp från originalet.

För egen del spelar jag alltid Crysis på PC. Att konsolversionen av Crysis 2 var horribel drabbade således inte mig, annat än ifråga att de nedgraderingar av motorn som Crytek tvingades till var närvarande på samtliga versioner av spelet. Att Crysis 2 Remaster är en våldsam uppgradering av originalet är dock inte bara sant på konsol utan också till PC.

Utöver nya mer högupplösta texturer har Saber Interactive också uppdaterat materialen till att mer realistiskt hantera ljus. På tal om ljus så har ljussättningen uppgraderats till att använda Cryteks tekniska lösning för global illumination (Swoggi) – vilken gör underverk för spelets yttre. Den som spelar på PC får därutöver möjlighet att njuta av strålspårade reflektioner och grym kantutjämning via Nvidias DLSS.

Såhär snyggt var det inte 2011 men det var däremot precis lika tråkigt…

Utöver de tekniska uppgraderingarna har man också gjort mer artistiska förändringar. Det blåa filtret som låg över spelet i original är utbytt mot en mer naturlig ton, som närmast drar mot gult. Denna färgton fungerar väl med de tekniska uppgraderingarna och får spelet att se såväl mer realistiskt som inbjudande ut.

Allt det grafiska godis kräver dock fortsatt sin PC. Medan spelet till konsol (Playstation 5 och Xbox Series X) rullar i dynamisk 4k, vilket här är en omskrivning för 1440p i 60 bildrutor per sekund. Kräver spelet till PC med allt grafikgodis, så som strålspårning, maxat ett RTX 3080 eller uppåt för att nå stabila 60 fps – och då med DLSS påslaget. För egen del rockar jag ett RTX 3080 TI och med alla inställningar på max får jag med DLSS i balanced-läget cirkus 70-80 bildrutor per sekund i de flesta av spelets scenarier. Klart godkänt, men ändå väldigt tungdrivet.

De strålspårade reflektioner låter dig, som brukligt, se dig själva i diverse reflekterande material och ytor.

Sammanfattningsvis så är Crysis 2 Remastered en grafiskt mycket lyckad uppgradering av originalet. Som spel betraktat lider det dock av exakt samma brister som tidigare, varför det fortsatt i mina ögon är den fula ankungen i serien. Upplägget i denna tvåa hade (och har) helt klart potential, men den våldsamt inkonsekventa AI:n tillsammans med det otajta gameplayet gör att det aldrig blir riktigt njutbart. För egen del står det därför alldeles klart att Crysis 2 aldrig förtjänade en remaster.

REVIEW OVERVIEW
Betyg
5
Previous articleNya Saints Row begår gameplay!
Next articleBattlefield 2042 – ofärdigt men knappast uselt…

Kommentera