På något vis känns det närmast otänkbart att skriva just det. Att skriva att jag hatar Forza Horizon 5. Men jag gör verkligen det. Hatar spelet alltså. Trots att jag älskat och spelat varje del i serien sedan Playground Games debut från 2012: Forza Horizon så är det något med den femte delen som får mig att avsky den. Avsky den av hela mitt sotsvarta hjärta – och det här är orsaken!

Forza Horizon har alltid varit en hybrid mellan arkadracing och semi simulatorer som Grand Turismo och Forza Motorsport. Den realistiska fysikmotorn finns där men har tweakats för att bättre passa sådana som mig som snarare föredrar att ha roligt än att ratta runt 10 ton tunga stålhögar runt realistiska bansträckningar. Fysiken tillsammans med den öppna världen har alltid varit Horizon-seriens signum. Seriens edge om du så vill. Det var också just de ingredienserna som tillsammans med det stora och varierade utbudet av bilar och den hutlöst läckra grafiken som fick mig att falla för seriens debut.

Kärleken bestod genom den andra delen som om möjligt var än vackare, och också var seriens debut på Xbox One-generationen. Men det var också där som det började skava lite. Forza Horizon 2 var på många sätt bättre än föregångaren men det tog också enligt mig några snedsteg. Snedsteg som offroad-racing över stock och sten med de ordinarie sportbilarna och introduktionen av ”wheelspins” dvs. digitala lyckohjul på vilka du som spelare kan vinna bilar, pengar eller annat lull-lull.

Just den här övergången från bilspel till glorifierat casino är något som serien från tvåan och framåt verkligen gått all in på. Överallt i del tre dök det upp diverse olika uppmaningar att krossa saker, köra över saker eller spinna runt för att tjäna ihop erfarenhetspoäng vilka ger tillgång till fler och bättre wheelspins. Att levla genom racing låste upp diverse utsmyckningar till ens karaktär men framför allt också fler wheelspins. Överallt, ja precis överallt fanns de – de här förbannade casinoinslagen.

Narrativet från det första spelet där man som nykomling steg i rang och tog sig an andra mer erfarna förare, en efter en, för att långsamt bli den mest kända och högst aktade föraren i Horizon-serien kastades i del tre ut till förmån för rollen som ledare för festivalen. Som ansvarig kunde du själv anpassa de olika eventen – allt för att du absolut inte under några förutsättningar skulle behöva spela något, eller köra något fordon som du kanske inte ville köra. Pengar kastades på dig i överflöd, inte nödvändigtvis från racen utan från (såklart) wheelspins och andra casinoinslag.

Konceptet följde med till det fjärde spelet och trappades där upp ytterligare. Narrativet fanns i stort sett inte alls denna gång, men föremålen och utstyrslarna var fler och casinohjulen allt större. Till det kom en än mer överdriven ton, karaktärer av alla dess färger och utstyrslar där den ena är löjligare än den andra.

Till del fem tar Playground Games ytterligare steg rakt ner i meningslöshetens träsk. Redan när du som spelare startar upp spelet för att starta din karriär och anpassa din karaktär står det klart att det här spelet prioriterar att följa spelvärldens trender snarare än att tillmötesgå sina spelare. Hur? Genom att spela de politiskt korrekta korten helt och fullständigt rätt. Inte en enda av de valbara karaktärerna är en vit man med ett med mig någorlunda överensstämmande utseende. Medan karaktärsskaparen är grund som en vattenpöl på gångbanan vid duggregn ifråga om möjligheter att anpassa utseende, hårfärger eller frisyrer så är det dock möjligt att välja proteser och sin ”identitet”. Ja, proteser och identifieringen hen – istället för möjligheten att skapa en karaktär som faktiskt liknar mig…

Väl ute i världen fortsätter spelet att kasta erfarenhetspoäng på mig, trycka upp casinohjul i mitt ansikte och låta mig låsa upp diverse löjliga hattar. Progressionen är därutöver också denna gång hopplöst meningslös och helt upphängd på de olika scriptade och allt mer trötta specialeventen där man tvingas race:a mot ett flygplan, tio moppepojkar eller en svävare. Känslan som går igenom kroppen är en av meningslöshet, själlöshet och uttråkning.

Det hela blir inte bättre av att samtliga karaktärer i spelet är körda genom ett sk. ”hipp-filter”. De skränar, skriker och skämtar på de mest obegripligt usla sätt. De kallar mig för dude, berömmer mig sarkastiskt och gör ständiga uppmuntrande utrop i radion medan jag kör omkring. ”Hey dude, drive to next amaaaaaaaazing Horizon Event you gonna love it”. Det enda jag kan tänka medan jag kör runt är ”håll klaffen”. När radion plötsligt börjar skrika ut att det är dags för en låt som ger mig dubbel XP så stänger jag av. Usch vad jag hatar den sanslöst cringiga och extremt ohippa kultur som vi idag matas, fy fasen vad jag avskyr min infantila och odugliga samtid.

Forza Horizon 5 är sinnebilden av spelbranschen år 2021. Det är ett spel som inte finns för sina spelare utan för att få dig att spendera så mycket tid som möjligt i spelet. Här finns inga hinder, ingen utmaning och du förväntas inte investera något annat än din tid. Forza Horizon 5 är som Candy Crush – fast värre. Det är ett spel som aldrig kan kritiseras då det är så inkluderande som det någonsin är möjligt. Om det finns något att ta med sig från det här så är det att spelbranschen i mångt och mycket inte längre är för mig. Den är inte för mig eftersom jag avskyr den, av samma anledningar och på samma sätt som jag avskyr Forza Horizon 5.

Det är visserligen orättvist att beskylla Forza Horizon 5 för att vara värre än något annat spel, att beskylla Playground Games för att vara värre än någon annan utvecklare – för det är det inte. Det är bara det att det var Forza Horizon 5 som fick bägaren att rinna över, Forza Horizon 5 var spelet som fick mig att tröttna…

Previous articleBattlefield 2042 – ofärdigt men knappast uselt…
Next articleDet finns inget ”gratis” Call of Duty!

Kommentera